Hej på er!
Gårdagen började inte bra. Jag vaknade med en pulserande huvudvärk och noll energi. Jag blev liggande kvar i sängen, strök alla punkter to do-listan och började titta på You på Netflix. Det var längesedan jag följde någon serie alls, så det är faktiskt lite kul att ha fastnat för någonting igen. (Senaste serien jag såg var nog när jag strecksåg Game of Thrones sommaren 2017.)
När kvällen närmade sig var det med tunga steg som jag fick ta mig i kragen. Jag visste att kvällen hade någonting alldeles särskilt att bjuda på, som jag inte för någonting i världen skulle vilja missa, men det är inte helt lätt att tagga till med ett huvud som närmar sig explotionsstadiet. Jag satt och halvsov på bussen, men för varje kilometer som jag närmade mig Malmö kände jag hur de där välbekanta fjärilarna i magen började fladdra mer och mer intensivt. Jag gick av bussen på Södervärn och började traska den väg som jag nog skulle kunna gå i sömnen vid det här laget. Förbi sjukhuset, genom Pildammsparken, upp mot Stadion.
Det är någonting alldeles speciellt att gå den där vägen och se hur det ständigt fylls på med folk i himmelsblå halsdukar som rör sig åt samma håll. Att lyssna på diskussionerna kring startelvan, motståndarlagets form de senaste veckorna och bästa sättet att ta sig till nästa bortamatch. Människor från olika platser, och med helt skilda vardagar, som delar samma passion.
Det är någonting magiskt med att se Stadion torna upp sig bakom trädkronorna och att varje gång känna hur kroppen fylls av spänning och förväntan. Det spelar ingen roll att jag har sett den där Stadion oräkneliga gånger - det är fortfarande lika mäktigt.
Det är någonting makalöst sammansvetsande att gå in på Stadions östra läktare och mötas av välbekanta, leende, ansikten. Alltid samma. Att ha en plats som är min alldeles egen och veta precis vem som sitter på stolarna framför, bakom och sidan om. En blandning av folk som jag känner väl och andra som jag inte ens vet namnen på, men som alltid är där och delar alla de känslor som kan vara omöjlig att förklara för någon som inte förstår.
Det är till och med någonting sammanbindande i att dela frustrationen över ett dåligt domslut eller, gud nåde, ett mål på fel håll.
Det finns ingenting som går upp mot känslan att att tillsammans med 20.000 andra människor bryta ut i ett euforiskt glädjevrål när bollen passerar motståndarlagets mållinje. Att fira en vunnen match, en kvalificering till Europa eller ett SM-guld.
Malmö FF förlorade med 1-2 mot Chelsea igår. Ett resultat som faktiskt inte går att vara särskilt besviken över. MFF stod upp bra i en match där de, på pappret, inte skulle ha en chans alls. Chelseas trupp tjänar mer på ett år än vad Malmös gör på 2,5 decennium. Typ. En Malmö-seger skulle vara en skräll utan dess like. Ändå finns förhoppningarna där. På något vis tycks hela Malmö ha en tro på att ingenting är omöjligt. Tron på att det ska gå vägen finns med tills dess att domaren sätter visselpipan i munnen och blåser av matchen.
Jag är ändå inte besviken. Tvärtom. Att få känna adrenalinet pumpa igen och få uppleva den pirrande känslan av nyförälskelse, som infinner sig vid varje match, blev en välbehövlig energiboost i februarimörkret. Perfekt sammanfallande med Alla hjärtans dag.
