Hej på er!

Igår kväll satt jag och pratade med mina kompisar, Fnulan och Poppis, och någonstans föddes en tanke om att vi skulle dokumentera allt som vi gör under en dag. Malin tolkade det som EFIT, men den informationen glömde hon att förmedla till oss andra som snarare tagit anteckningar längs med dagen. Kika in hos de andra för att se hur deras dagar sett ut.

Jag vaknade 07:30 idag och var alldeles för trött för att gå upp. Blev liggande i sängen i en halvtimme och uppdaterade mig lite på vad som hänt (eller inte hänt) under natten genom scrollande på mobilen.

Dagens outfit plockade jag fram igår, men byxorna blev jag tvungen att byta eftersom jag tyckte att de kliade. Nästa gång får jag nog ha ett par tunna strumpbyxor under så kanske jag slipper det. Till slut blev det vit skjorta och ett par grå byxor. Både byxorna och skjortan hittade jag bland min lillebrors utrensade kläder häromdagen.

Till frukost blev det majskakor med ägg och en kopp kaffe. Medan jag bryggde kaffet och kokade äggen passade jag på att svara på ett par sms. När allt var färdiglagat åt jag min frukost, medan jag kollade mailen och skrev till min bästis på Messenger och gav honom ett gult kort för att han haft en provocerande åsikt om mat.

När jag hade ätit frukost satte jag upp håret och valde ut en parfym. Idag blev det Covet Pure Bloom från Sarah Jessica Parker - en favorit som jag använde på gymnasiet som fortfarande har livslängd kvar eftersom jag varit noga med hur jag förvarar mina parfymer.

Dagens första aktivitet var en körlektion, så jag tog en promenad till körskolan. Helhetskänslan var bra och en viktig pollett trillade ner, så nu vet jag vad jag behöver jobba på för att bli redo för uppkörning. När körlektionen var klar blev det en promenad tillbaka hem igen.

Hemma passade jag på att sminka mig inför jobbet. Idag blev det en sminkning i bruna toner och guldigt glitter. Jag lockade håret idag också. Det har jag inte gjort på länge. Tyvärr glömde jag att ta en bild, men jag har i alla fall en från igår. Jag hann även med lite lunch. Idag blev det riskakor med keso och grönsaker.

Vid 13:30 åkte jag till jobbet. Kaffet var slut, så idag blev det en kopp te när jag kom fram. Jag hade en liten lucka innan jag började att jobba, så jag tittade på när min kompis mamma var och klippte sig hos min kollega. Hon blev jättefin!

Min arbetsdag bestod av en fransförlängning, en makeuprådgivning och en snabb lagning av en nagel. Ingen jätteintensiv arbetsdag alltså, men väldigt rolig. Makeuprådgivningarna har blivit en succé och jag vet egentligen inte om det är jag eller kunderna som tycker att det är roligast, men kul är det!

På rasten pratade jag med en kompis i telefon och drog en lång förklaring om att livet är som fotboll. Vi måste bygga upp oss själva som ett fotbollslag - med en bra balans mellan offensiv och defensiv, och omvärlden är som Allsvenskan (eller Superettan för en HIF:are). Vi kan inte toppa laget i alla matcher, utan får anpassa vår ansträngning utifrån motståndet, samtidigt som vi får vara medvetna om att man kan vinna i slutändan även om man förlorar en match eller två på vägen. (Den kortfattade versionen alltså, jag har en lång och genomarbetad filosofi om detta som kanske får bli en egen bok någon dag. Min poäng gick i alla fall fram.)

När jag var klar för dagen packade jag ihop och släckte ner på salongen. Mamma väntade på parkeringen så att jag fick övningsköra hem.

Väl hemma igen åt jag en riskaka medan jag rensade en låda i sminkhörnan här hemma så att min syster, Fia, kan få in sina saker där nu när vi ska samsas om ovanvåningen här hemma ett tag.

Innan det var dags för middag bytte jag om till myskläder och tvättade av sminket. Middagen blev hemmagjord gyros.

Under kvällen har vi tittat på Bäst i Test och på Talang. Dansgruppen från Eslöv var mina favoriter, så det var kul att de gick till final! Kvällen avslutades med en runda med Nappe och nu är det läggdags för att ladda upp inför en heldag med jobb imorgon.

Instagram / Bloglovin / Facebook

Hej på er!

Alltså, ni kan tro att jag var med om en upplevelse igår. Likaså tandläkarna på folktandvården i Staffanstorp.

Vi börjar med lite bakgrundshistoria så att ni får lite grepp om hur den här situationen uppstod:

1. Jag är sedan väldigt unga år LIVRÄDD för sprutor. Vi snackar på fobinivå. Logiskt sett vet jag att det inte alls är så farligt som jag har fått för mig, men när jag väl kommer i kontakt med sprutor eller blodprover försvinner all logik och jag tappar det helt.

2. För ett och ett halvt år sedan ungefär behövde jag ta ut en visdomstand som växte horisontellt under tandköttet. Vi snackar liksom att de fick öppna upp, ta ut tanden och sy ihop. Det tog en stund och det behövdes återbesök för att kolla stygn osv.

3. För ett par veckor sedan var jag hos en tandläkare som konstaterade att ytterligare en visdomstand behövde tas bort och att den var för komplicerad för honom att ta ut, så han bokade in en tid hos en käkspecialist istället.

Igår var det alltså dags för det här besöket hos käkspecialisten och jag var så fruktansvärt nervös att jag funderade på om jag ändå inte hade lite snuva och ont i halsen så att jag kunde slippa undan. Det hade jag inte, så jag gick dit ändå. Nu ska ni få höra:

"Hej Anna! Jag heter också Anna och ska vara med under behandlingen idag. Hur mår du?"

"Jag mår inte alls bra. Jag är livrädd för det här!"

"Okej, men inga corona-symptom?"

"Nej, inga sådana symptom."

Jag kommer in i behandlingsrummet och får lägga mig på britsen. Anna berättar för tandläkaren att jag är rädd och de försäkrar mig om att det här inte alls är farligt och kommer att gå ganska fort. Tandläkaren börjar att smörja in runt tanden med lokalbedövning, men när han tar fram bedövningssprutan så tappar jag det helt. Jag får alltså en fullskalig panikattack, värre än jag haft på många många år. Jag gråter, hyperventilerar och skakar okontrollerat. Får kväljningar, händerna domnar bort och jag slås av impulsen att fly och försöker ta mig upp ur stolen.

Efter flera försök att lugna ner mig får tandläkaren ta en paus medan Anna stannar kvar för att låta mig komma ner i varv. Hon pratar lugnt, hämtar en filt och Dextrosol och efter ungefär en kvart börjar jag komma ner i varv. Tandläkaren kommer tillbaka och jag försöker blunda och slappna av. Tvångsmässigt öppnar jag ögonen och får syn på sprutan igen. Andningen drar iväg på nytt, varpå jag utbrister:

"Jag saknar ju helt självkontroll. Jag vet att det bara blir värre av att jag ser sprutan, men jag kan inte låta bli att titta på den!"

Anna finner sig snabbt och sätter ett munskydd över ögonen på mig och konstaterar:

"Nu kan du titta bäst du vill. Du kommer inte se någonting ändå."

Jag får en ny impuls, sätter mig upp igen och säger:

"Måtte jag aldrig få diabetes"

Vi börjar att skratta allihop och konstaterar att det hade varit en jäkligt jobbig procedur att gå igenom ett par gånger om dagen om jag skulle behöva ta insulinsprutor. Därefter lägger jag mig ner igen och bestämmer mig för att få det här gjort. Jag får den sista sprutan, hör dem säga att det kan knaka lite men att det inte kommer att kännas något. Innan jag ens har hunnit reagera på att de är på väg att ta ut tanden lägger de på mig ett halsskydd och säger att de ska ta en röntgenbild, sen lägger de in en kompress att bita i och reser stolen och frågar om jag vill se tanden. Anna tittar lite frågande på mig och säger:

"Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka din blick just nu."

Jag svarar lugnt och med viss förvåning:

"Om vi redan är klara så kan jag ju känna att jag kanske har överreagerat lite."

Alla börjar skratta igen och tandläkaren säger:

"Förlåt att jag skrattar, men du fick britsen att skaka som en trampolin och du tycker att du överreagerade lite?"

Jag försäkrade dem om att jag kunde bjuda på det och förklarade att jag i normala fall är ganska lugn, så länge jag slipper sprutor och spindlar. Därefter tog jag min jacka och väska, tackade för mig och tog en liten promenad hem.

Instagram / Bloglovin / Facebook