Hej på er!

Alltså, ni kan tro att jag var med om en upplevelse igår. Likaså tandläkarna på folktandvården i Staffanstorp.

Vi börjar med lite bakgrundshistoria så att ni får lite grepp om hur den här situationen uppstod:

1. Jag är sedan väldigt unga år LIVRÄDD för sprutor. Vi snackar på fobinivå. Logiskt sett vet jag att det inte alls är så farligt som jag har fått för mig, men när jag väl kommer i kontakt med sprutor eller blodprover försvinner all logik och jag tappar det helt.

2. För ett och ett halvt år sedan ungefär behövde jag ta ut en visdomstand som växte horisontellt under tandköttet. Vi snackar liksom att de fick öppna upp, ta ut tanden och sy ihop. Det tog en stund och det behövdes återbesök för att kolla stygn osv.

3. För ett par veckor sedan var jag hos en tandläkare som konstaterade att ytterligare en visdomstand behövde tas bort och att den var för komplicerad för honom att ta ut, så han bokade in en tid hos en käkspecialist istället.

Igår var det alltså dags för det här besöket hos käkspecialisten och jag var så fruktansvärt nervös att jag funderade på om jag ändå inte hade lite snuva och ont i halsen så att jag kunde slippa undan. Det hade jag inte, så jag gick dit ändå. Nu ska ni få höra:

"Hej Anna! Jag heter också Anna och ska vara med under behandlingen idag. Hur mår du?"

"Jag mår inte alls bra. Jag är livrädd för det här!"

"Okej, men inga corona-symptom?"

"Nej, inga sådana symptom."

Jag kommer in i behandlingsrummet och får lägga mig på britsen. Anna berättar för tandläkaren att jag är rädd och de försäkrar mig om att det här inte alls är farligt och kommer att gå ganska fort. Tandläkaren börjar att smörja in runt tanden med lokalbedövning, men när han tar fram bedövningssprutan så tappar jag det helt. Jag får alltså en fullskalig panikattack, värre än jag haft på många många år. Jag gråter, hyperventilerar och skakar okontrollerat. Får kväljningar, händerna domnar bort och jag slås av impulsen att fly och försöker ta mig upp ur stolen.

Efter flera försök att lugna ner mig får tandläkaren ta en paus medan Anna stannar kvar för att låta mig komma ner i varv. Hon pratar lugnt, hämtar en filt och Dextrosol och efter ungefär en kvart börjar jag komma ner i varv. Tandläkaren kommer tillbaka och jag försöker blunda och slappna av. Tvångsmässigt öppnar jag ögonen och får syn på sprutan igen. Andningen drar iväg på nytt, varpå jag utbrister:

"Jag saknar ju helt självkontroll. Jag vet att det bara blir värre av att jag ser sprutan, men jag kan inte låta bli att titta på den!"

Anna finner sig snabbt och sätter ett munskydd över ögonen på mig och konstaterar:

"Nu kan du titta bäst du vill. Du kommer inte se någonting ändå."

Jag får en ny impuls, sätter mig upp igen och säger:

"Måtte jag aldrig få diabetes"

Vi börjar att skratta allihop och konstaterar att det hade varit en jäkligt jobbig procedur att gå igenom ett par gånger om dagen om jag skulle behöva ta insulinsprutor. Därefter lägger jag mig ner igen och bestämmer mig för att få det här gjort. Jag får den sista sprutan, hör dem säga att det kan knaka lite men att det inte kommer att kännas något. Innan jag ens har hunnit reagera på att de är på väg att ta ut tanden lägger de på mig ett halsskydd och säger att de ska ta en röntgenbild, sen lägger de in en kompress att bita i och reser stolen och frågar om jag vill se tanden. Anna tittar lite frågande på mig och säger:

"Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka din blick just nu."

Jag svarar lugnt och med viss förvåning:

"Om vi redan är klara så kan jag ju känna att jag kanske har överreagerat lite."

Alla börjar skratta igen och tandläkaren säger:

"Förlåt att jag skrattar, men du fick britsen att skaka som en trampolin och du tycker att du överreagerade lite?"

Jag försäkrade dem om att jag kunde bjuda på det och förklarade att jag i normala fall är ganska lugn, så länge jag slipper sprutor och spindlar. Därefter tog jag min jacka och väska, tackade för mig och tog en liten promenad hem.

Instagram / Bloglovin / Facebook