Årets Drama Queen

Hej på er!

Alltså, ni kan tro att jag var med om en upplevelse igår. Likaså tandläkarna på folktandvården i Staffanstorp.

Vi börjar med lite bakgrundshistoria så att ni får lite grepp om hur den här situationen uppstod:

1. Jag är sedan väldigt unga år LIVRÄDD för sprutor. Vi snackar på fobinivå. Logiskt sett vet jag att det inte alls är så farligt som jag har fått för mig, men när jag väl kommer i kontakt med sprutor eller blodprover försvinner all logik och jag tappar det helt.

2. För ett och ett halvt år sedan ungefär behövde jag ta ut en visdomstand som växte horisontellt under tandköttet. Vi snackar liksom att de fick öppna upp, ta ut tanden och sy ihop. Det tog en stund och det behövdes återbesök för att kolla stygn osv.

3. För ett par veckor sedan var jag hos en tandläkare som konstaterade att ytterligare en visdomstand behövde tas bort och att den var för komplicerad för honom att ta ut, så han bokade in en tid hos en käkspecialist istället.

Igår var det alltså dags för det här besöket hos käkspecialisten och jag var så fruktansvärt nervös att jag funderade på om jag ändå inte hade lite snuva och ont i halsen så att jag kunde slippa undan. Det hade jag inte, så jag gick dit ändå. Nu ska ni få höra:

"Hej Anna! Jag heter också Anna och ska vara med under behandlingen idag. Hur mår du?"

"Jag mår inte alls bra. Jag är livrädd för det här!"

"Okej, men inga corona-symptom?"

"Nej, inga sådana symptom."

Jag kommer in i behandlingsrummet och får lägga mig på britsen. Anna berättar för tandläkaren att jag är rädd och de försäkrar mig om att det här inte alls är farligt och kommer att gå ganska fort. Tandläkaren börjar att smörja in runt tanden med lokalbedövning, men när han tar fram bedövningssprutan så tappar jag det helt. Jag får alltså en fullskalig panikattack, värre än jag haft på många många år. Jag gråter, hyperventilerar och skakar okontrollerat. Får kväljningar, händerna domnar bort och jag slås av impulsen att fly och försöker ta mig upp ur stolen.

Efter flera försök att lugna ner mig får tandläkaren ta en paus medan Anna stannar kvar för att låta mig komma ner i varv. Hon pratar lugnt, hämtar en filt och Dextrosol och efter ungefär en kvart börjar jag komma ner i varv. Tandläkaren kommer tillbaka och jag försöker blunda och slappna av. Tvångsmässigt öppnar jag ögonen och får syn på sprutan igen. Andningen drar iväg på nytt, varpå jag utbrister:

"Jag saknar ju helt självkontroll. Jag vet att det bara blir värre av att jag ser sprutan, men jag kan inte låta bli att titta på den!"

Anna finner sig snabbt och sätter ett munskydd över ögonen på mig och konstaterar:

"Nu kan du titta bäst du vill. Du kommer inte se någonting ändå."

Jag får en ny impuls, sätter mig upp igen och säger:

"Måtte jag aldrig få diabetes"

Vi börjar att skratta allihop och konstaterar att det hade varit en jäkligt jobbig procedur att gå igenom ett par gånger om dagen om jag skulle behöva ta insulinsprutor. Därefter lägger jag mig ner igen och bestämmer mig för att få det här gjort. Jag får den sista sprutan, hör dem säga att det kan knaka lite men att det inte kommer att kännas något. Innan jag ens har hunnit reagera på att de är på väg att ta ut tanden lägger de på mig ett halsskydd och säger att de ska ta en röntgenbild, sen lägger de in en kompress att bita i och reser stolen och frågar om jag vill se tanden. Anna tittar lite frågande på mig och säger:

"Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka din blick just nu."

Jag svarar lugnt och med viss förvåning:

"Om vi redan är klara så kan jag ju känna att jag kanske har överreagerat lite."

Alla börjar skratta igen och tandläkaren säger:

"Förlåt att jag skrattar, men du fick britsen att skaka som en trampolin och du tycker att du överreagerade lite?"

Jag försäkrade dem om att jag kunde bjuda på det och förklarade att jag i normala fall är ganska lugn, så länge jag slipper sprutor och spindlar. Därefter tog jag min jacka och väska, tackade för mig och tog en liten promenad hem.




Anna

Gillar

Kommentarer

Elina,

Fy vilken jobbig upplevelse! Tur att det gick bra i slutändan och att ni kunde skratta åt det. Mina visdomständer växer också lite lustigt så hoppas jag slipper det där!

detkaosvikallarvardag.com
Mina,

Beundrar dig att du ens gick dit ❤

Jag skrattar när jag läser detta och egentlugen är det inte roligt. Är man rädd så är man och då kan vad som helst hända. Skönt att allt gick bra till slut och kul att du bjuder på dig själv ❤

Minasvarld.nu
K,

Härliga du som bjuder på komiken i denna annars helt hemska upplevelse. Räddslor ska man alltid ta på allvar. skönt att det gick bra trots allt

kamillaskamera.com/
Diana Saelöen,

Ha ha ha.... förlåt, jag vet att det i te är roligt att vara rädd för sprutor men du beskriver det på ett så underhållande sätt att jag sitter här och småskrattar på bussen.

Men ändå, skönt att de snabbt fick ut tanden i alla fall... men kan i te låta bli att undra hur du såg ut med ett munskydd över ögonen och hur tandläkaren och Anna kunde hålla sig för skratt när de såg dig.

nouw.com/fibrolivet
Amandamalmflod
Amandamalmflod,

Haha härligt start på dagen av denna historien 😀 kul att du kan bjuda lite på dej själv

nouw.com/amandamalmflod
Michelle
,

Det var ju bra ialf att du fick dem o skratta då fick du göra någon annan glad ialf 😊. Jag förstår att du är rädd när sprutor kommer till kritan så brukar ja be dem att prata om annat så jag slappnar av .

Malin,

Hahahhahahah jag älskar dig!!!! Du är underbar <3

www.fnulan.se
Jessica
,

Haha skönt att höra man inte är ensam omDetta med rädsla för sprutor.ja förstår precis känslsn haha 😂❤️

SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,

hahah förlåt att jag skrattar men medans jag läste texten så hade jag hela videon framför mig hur det gick till. Detta gjorde min dag! Måste även säga att det var så modigt gjort att gå dit fast du är så rädd för sprutor! Massa kramar 😊 <3

nouw.com/sofialissmyr
Hannas krypin,

Kan inte låta bli att skratta fast det såklart var allt annat än roligt just där och då. Du beskriver händelsen på ett väldigt roligt och underhållande sätt.

hannafialotta.blogg.se