Hej på er!
Hoppas att ni har haft en fin dag. För min del känns det verkligen som att jag har levt upp till mitt rykte om att vara all over the place. Började med jobb på kundservice, åkte därifrån ut till Bunkeflo för att lämna papper till min revisor och fick lära mig den hårda vägen att Bunkeflo inte tillhör Malmö enligt Skånetrafikens zoner (åker ju stadsbussen dit så hade inte en tanke på att det inte skulle ingå). Därefter till Hyllie för att ta tåget ut till Hjärup och möte med kollegorna på salongen och efter mötet väntade jobb.
I och med att jag bestämde mig för att bli av med överlämningen av papperna idag fick jag prioritera bort det preliminära träningspass som jag lagt in idag. Jag skulle helt enkelt inte hinna göra allt och det var det enda jag kunde flytta. Efter att mötet var klart och mina kollegor satte igång med sina kunder insåg jag att jag ändå fick en lucka på två timmar innan min kund skulle komma, så det blev ett spontant pass med crosstrainern. Det där med spontan träning som jag inte gått och bävat inför i flera dagar innan jag kommer till skott finns egentligen inte i min värld. Den som frågat 13-åriga Anna hade fått ett bestämt svar om att jag aldrig någonsin kommer att träna frivilligt och förklarat att idrott, oavsett form, är grunden till all psykisk ohälsa. Vem hade då någonsin kunnat tro att jag plötsligt skulle se en lucka i schemat att fylla med ett träningspass som en välkommen bonus?
Inom kort tänkte jag att jag ska dela med mig av ett inlägg där jag berättar om min tidigare syn på träning och fysisk aktivitet och hur det kom att bli det absolut jobbigaste och mest skrämmande jag kunde tänka mig när jag mådde som sämst. Det lär bli ett av de mest personliga inläggen hittills, så håll utkik!
