Ett evighetsprojekt

Inlägget är i samarbete med Hansesgården

Hej där!

Alltså, ni anar inte vilket projekt jag tog mig an i helgen...

Min hund, Nappe, är en malteser och en utställningsmalteser ska egentligen ha lång päls som hänger ner i marken. Nappe är ingen utställningshund och det där med lång päls känns som ett onödigt trassel för både honom och mig, så han får vara kortklippt. Problemet är bara att den där pälsen växer som ogräs, så från nedklippt säger det bara vips så är han lika långhårig igen. Vi brukar lämna honom för klippning ett par gånger om året, men jag tror att han har blivit ordentligt skrämd på det stället vi har varit de senaste gångerna för han har betett sig nervöst och osäkert i flera dagar efter klippningen. Nappe är en liten hund. Han väger inte mer än 3,1 kg. Så jag tänkte hur svårt kan det vara egentligen?

Fram med saxar, borstar, handduk och trimmer. (Japp, vi är fullt utrustade efter att ha tänkt den där tanken ett par gånger förut.) För att avdramatisera fick jag för mig att den smartaste platsen att vara var att sitta på golvet. Fem minuter senare öppnades dörren och hunden var borta.

Jag följde efter ljudet av små tassar som for in i sovrummet på andra sidan hallen och såg den lilla bomullstussen försvinna in under sängen, lagom långt in för att vara utom räckhåll. Jag la mig raklång och lockade med alla små söta ljud jag kunde. Utan resultat, förstås.

Snilleblixt! Jag hade ett paket med hans favoritgodis liggande på skrivbordet en meter bort. Jag beväpnade mig med lockbete och for ner på golvet igen, sträckte fram händerna mot honom och lockade. Kom då, lilla älsklingpälskling så ska du få jäääättegott godis. Och så köper vi något fint från Hansesgården när vi är klara.

Blicken han gav mig sa allt. Kom igen, matte. Tror du verkligen att jag går på den lätta? Till slut började jag till och med rulla bort godisbitarna så nära honom jag kunde i hopp om att han började äta en så kanske jag kunde få honom att närma sig successivt. Resultat – noll. Han låg där, med favoritgodiset millimetern från nosen, och tittade demonstrativt åt ett annat håll.

Jag fick ge upp för stunden. Vi kämpar fortfarande med att klippa lite i taget, för att inte sätta varken mitt eller hans tålamod på för stora prövningar. I skrivande stund är rygg, nacke samt ett framben klippt och vi har konstaterat att hundfrisör inte är mitt nästa yrke.


Anna

Gillar

Kommentarer