Ibland mår jag inte så bra

Hej där!

Jag har varit inne i en period då jag har läst en hel del och Therese Lindgrens bok Ibland mår jag inte så bra slukade jag på ungefär två timmar. Den här boken borde alla läsa. Den ger en så himla bra insikt i hur ångest fungerar, hur tankarna kan flyga iväg och den minsta småsak bli oöverkomlig. Nu är det längesedan jag hade problem med min ångest. Det är snart 10 år sedan jag levde med den dagligen och ungefär ett år sedan jag hade min senaste panikattack av specifik orsak. Den här boken hade jag behövt läsa redan när jag gick på högstadiet. Jag tror att det är otroligt värdefullt att någon annan sätter ord på det som man inte själv kan förklara varken för någon annan eller för sig själv. Jag tror också att det är väldigt nyttigt för folk runtomkring någon som lever med ångest att läsa den här boken. Dels för att få en inblick i vad som händer hos den närstående och för att få tips på vad man kan göra för att hjälpa.

Min historia är för lång för att dra i det här inlägget, men det är inte alls otänkbart att delar av den kommer efter hand då det är inte någonting som jag skäms över att prata om. Tvärtom har jag alltid varit väldigt öppen med det när det har varit tillfälle att prata om det, men här har det inte riktigt blivit av då jag inte riktigt vetat var jag ska börja. Där är dock en punkt i Thereses bok som jag fastnade lite extra på och vill ta upp eftersom jag kände igen mig så himla väl. Jag hade gärna citerat rakt av, men eftersom jag betade av boken i ett svep har jag inte riktigt uppfattning om var i boken jag ska hitta det. Det handlade i alla fall om att till synes ha allt och ändå må dåligt. Jag vet inte hur många gånger under min högstadietid som jag fick höra från alla möjliga håll:

"Du som är så söt, smart, rolig, har en familj som bryr sig, vänner som tar hand om dig... osv osv... Vad har du att må dåligt över? Vad är det du saknar?"

Det var givetvis ingenting jag kunde svara på. Det handlade ju inte alls om att jag saknade någonting. Det handlade om någonting i huvudet och kroppen som jag inte kunde förklara. I vissa fall kanske det går att hitta utlösande faktorer och saker att skylla på, men det är nog inte det som är problemet egentligen. I mina försök att förklara mig skyllde jag på idrotten. Den plockades bort från mitt schema, men ångesten fanns kvar. Det var vissa lärare som triggade, så dem fick jag byta, men ångesten försvann inte för det. Jag tänkte att det kanske var vissa klasskamrater, så jag fick byta klass. Lite bättre kanske, men nog fan var ångesten kvar där ändå... När det kommer till psykisk ohälsa är det så lätt att hamna i känslan av att man måste ursäkta sig eller förklara sig när man egentligen sitter där och önskar att det verkligen "bara är att köpa mjölk", att det "bara är att ta sig samman och rycka upp sig", men allting slår emot. Det psykiska blir till slut fysiskt och det går inte att ta sig utanför den där dörren som skyddar. Hur mycket man än vill, så går det inte utan rätt hjälp.

Nu vändes det här inlägget lite ifrån boken och mer mot mig själv, men jag kände igen mig i så himla mycket och tycker verkligen att det är ett ämne som behöver pratas om. Vi behöver få bort den där bilden som Therese beskriver om att psykiska sjukdomar innebär tvångströjor och avgnagda armar och det finns så många som gör ett fantastiskt jobb med detta. Ibland mår jag inte så bra är ett väldigt bra exempel på det. Har du inte läst det så gör det asap!


Anna

Gillar

Kommentarer

charlottelinden
charlottelinden,
Jag HATAR den där kommentaren! Att slänga ur sig någonting sådant visar bara att man inte har en blekaste aning om vad psykisk ohälsa faktiskt är och det gör mig så ledsen.
nouw.com/charlottelinden
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Eller hur? Det känns dock som att mycket har hänt och att folk har lilte mer förståelse idag, men det är fortfarande en bra bit kvar.
nouw.com/annaskarblom
Elin
Elin,

ja, boken är jättebra

soclosedecember.blogg.se/
IP: 82.99.3.229