Inledning

Detta inlägg är en del i min historia om idrotten som både blev ett stort intresse och min största skräck.

Hej på er!

Det här inlägget har jag funderat länge över. Att det ska skrivas har jag varit klar över, men hur? Vad börjar jag? Vad vill jag egentligen ha med och vilka punkter kan jag utelämna? Jag har nu bestämt mig för att ta det hela från början och dela upp det i ett par inlägg. Kl 17.00 varje dag resten av veckan kommer jag att lägga upp ett nytt inlägg om träning och ångest. Det blir nog mina mest öppna inlägg hittills, så jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag nu delar med mig av en del av min historia.

Jag har alltid varit intresserad av sport. Så länge jag kan minnas har jag och pappa suttit och tittat på OS, VM och EM. Allsvenskan och Elitserien. Fotboll, hockey, friidrott, alpint, längdskidor. Jag har gått från att följa alla matcher via text-tv till att åka land och rike runt för att se MFF spela fotboll. Allt från försäsongsmatcher på någon kall idrottsplats mitt ute i ingenstans till Champions League matcher på några av Europas största arenor. Jag har suttit uppe på nätterna för att följa Sveriges curling-damer i OS och gråtit floder av frustration när resultaten inte gått min väg. Som barn älskade jag att utöva sport också. Jag spelade ofta fotboll både med kusinerna i sommarstugan och på raserna i skolan. Jag tränade innebandy och fick pris när vi skildes åt för sommaruppehåll för att ha varit den som varit med på flest träningar och matcher under hela säsongen. Det där kom att ändras radikalt så småningom. Intresset för att vara med som åskådare har funnits kvar hela tiden, men själva utförandet har i ungefär 15 års tid varit förknippat med enorm ångest och skräck.

Under förra året började en man jobba på gymmet där jag har min salong. Han har en lång historia som både professionell fotbollsspelare, har jobbat mycket med coachning och besitter enorma kunskaper när det kommer till idrott och hälsa. Mitt intresse för fotboll kom upp ganska snart och vi hade många och långa diskussioner kring detta. Vid något tillfälle frågade han mig om min egen träning och jag berättade kortfattat om min historia med detta. Han blev förvånad, tyckte att med det intresset som jag har som åskådare och den där tävlingsinstinkten som han fått se i samband med att MFF spelat match så borde jag älska att träna själv också. Han sa då någonting som jag funderat mycket på i efterhand. Om du tänker tillbaka så är jag säker på att du kommer att hitta det där tillfället som traumatiserade dig. Någonstans finns det en förklaring till att du känner sådan skräck inför det och det skulle inte förvåna mig om det kan knytas till ett enda specifikt tillfälle.

Jag har inte lyckats knyta det till ett specifikt tillfälle, men jag har nog börjat förstå hur ångesten har växt fram. För att komma dit tar vi det från början...

Fortsättning följer imorgon kl. 17.00. 

Bild från Salzburg 2014, dit jag släpade med mig min syster på en orimligt lång bussresa endast för att se matchen.

Anna

Gillar

Kommentarer

KellyEricsson
KellyEricsson,
Men åh vad kul, vad spännande😀
nouw.com/kellyericsson
Livetsomemelie
Livetsomemelie,
vilket fint inlägg, kul att du delar med dig 😊
nouw.com/livetsomemelie
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229