Nu blev det ett allvarligare inlägg idag. Ett viktigt sådant. Känslan av att det är så mycket som sopats under mattan, som aldrig pratas om, för att det är så lätt att hitta på ursäkter åt någon annan blev en väckarklocka för mig. Mycket av det här har jag låtit rinna av mig. Jag har vid tillfällena känt mig illa till mods, men jag har själv viftat bort det så till den grad att satt och tänkte att "det där gäller inte mig". En styrka i sig, kan tyckas, att inte låta det bita sig fast alltför mycket, även om inte det är riktigt hela sanningen. Jag har varit i ett ekorrhjul där jag gång på gång accepterat, ursäktat och pushat gränser. Konsekvenserna till slut blev ganska stora, men allt det där var mitt fel, för som ni vet "det där gäller inte mig". Det viktiga med den här hashtagen är att den visar på vilket stort underliggande problem samhället har. För jag är långt i från den enda som bagatelliserar och sopar undan. Som vet att "om jag berättade om det här högt... men uppsåtet var nog inte ont, så det är ingen fara". Om vi inte vågar säga ifrån första gången, så blir det definitivt inte lättare gång två, eller tre, eller sju och till slut står vi där och har pushat gränsen långt förbi vad vi egentligen vill. Och hur ska vi kunna förvänta oss en förändring om vi alltid låter det passera när motparterna inte är medvetna om att de gör fel?
#MeToo
