#MeToo

Hej på er!

Det har säkert inte gått någon obemärkt förbi att #meetoo har börjat florera på sociala medier. Budskapet är att om alla kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier går ut under samma hashtag så kanske folk får upp ögonen för hur stort problemet är.

Min första reaktion var att jag blev förvånad över nära vänner som la upp det som status på Facebook. Nästa tanke var att "Det där gäller inte mig. Jag har ju aldrig blivit våldtagen." Igår hade jag svårt för att sova och låg istället och grubblade. Antalet tillfällen jag kunde komma på där folk, både kända och okända, har tagit sig friheterna att ta på, eller fälla kommentarer kring min kropp är oräkneliga och pressen om att "ställa upp" har varit både uttalad och outtalad. Det som någonstans skrämde mig mest var alla ursäkter. Och då menar jag inte ursäkter som de har kommit med när de har gått över gränsen och blivit konfronterade. Nej då, det är sådant som fått passera. Jag menar ursäkterna som jag har kommit på åt dem i efterhand, skulden som jag lagt över på mig själv, det där som gjort att jag satt här och tänkte att "Det där gäller inte mig"...

"Hon är tjej. Då är det inte samma sak"
"Han är ju snygg och känd..."
"Det är nog inte så konstigt när man är ihop"
"Han kanske tror att jag inte tycker om honom annars"
"Han är ju trevlig egentligen. Han var bara full"
"Det är sådant jag får ta som valde det här jobbet"
"Man ska väl ta det som en komplimang?"
"Jag råkade få stora bröst, det är klart att folk är nyfikna"
"Jag var ju med på det i början"
"Det är bara jag som är mesig. Så farligt var det inte egentligen"

Nu blev det ett allvarligare inlägg idag. Ett viktigt sådant. Känslan av att det är så mycket som sopats under mattan, som aldrig pratas om, för att det är så lätt att hitta på ursäkter åt någon annan blev en väckarklocka för mig. Mycket av det här har jag låtit rinna av mig. Jag har vid tillfällena känt mig illa till mods, men jag har själv viftat bort det så till den grad att satt och tänkte att "det där gäller inte mig". En styrka i sig, kan tyckas, att inte låta det bita sig fast alltför mycket, även om inte det är riktigt hela sanningen. Jag har varit i ett ekorrhjul där jag gång på gång accepterat, ursäktat och pushat gränser. Konsekvenserna till slut blev ganska stora, men allt det där var mitt fel, för som ni vet "det där gäller inte mig". Det viktiga med den här hashtagen är att den visar på vilket stort underliggande problem samhället har. För jag är långt i från den enda som bagatelliserar och sopar undan. Som vet att "om jag berättade om det här högt... men uppsåtet var nog inte ont, så det är ingen fara". Om vi inte vågar säga ifrån första gången, så blir det definitivt inte lättare gång två, eller tre, eller sju och till slut står vi där och har pushat gränsen långt förbi vad vi egentligen vill. Och hur ska vi kunna förvänta oss en förändring om vi alltid låter det passera när motparterna inte är medvetna om att de gör fel?

#MeToo

Instagram / Bloglovin / Facebook