När ångesten slog på

Detta inlägg är en del i min historia om idrotten som både blev ett stort intresse och min största skräck.

Hej där!

Dags för del tre i den serie jag påbörjade i onsdags. Jag samlar alla dessa inlägg i en egen kategori, så de tidigare inläggen kan du läsa här. I dagens inlägg når jag fram till kärnan i problemet, när ångesten och rädslan inför idrotten tog över.

Den stora vändningen för min syn på idrott kom när jag började på högstadiet. Bollsporterna och lekarna tyckte jag visserligen fortfarande var roliga, men i övrigt började det bli dags att mäta resultat. Betygen skulle sättas och för den bedömningen krävdes det prestationer som jag inte kunde läsa mig till. Dessutom var det inte så att var och en satt och jobbade i sin takt med en uppgift, utan här var det individuella prestationer inför hela klassen. Alla skulle stå och titta på mig när jag inte klarade av de olika övningarna i ringarna eller i barren. Mina längdhoppsresultat mättes av klasskamrater och ropades ut inför alla som stod och tittade på. Alla kunde se om jag inte kom först in i mål på 100 m eller snubblade över en häck, och värst av allt, om jag inte var tillräckligt snabb när vi skulle ut och springa så riskerade jag att komma för sent till lektionen efter. Panikångesten hade vid den här tiden redan börjar smyga sig på, så den där känslan av att alla tittar och dömer och alla bilder som jag målade upp om hur jag skulle göra bort mig bara växte. Hur fruktansvärt pinsamt skulle det inte vara att komma för sent eller inte hinna äta lunch så att magen började kurra på lektionen? Ni som har upplevt panikattacker vet hur sådana här små tankar bara skenar iväg tills dess att man är fullkomligt lamslagen av ångesten och inte hittar ut ur sitt eget huvud. Det spelar överhuvudtaget ingen roll vilken liten struntsak det är som har satt igång tankarna utan det bara eskalerar och har de väl kommit en gång så kommer de igen. Och igen. Och igen.

Mina föräldrar, lärare och rektor på skolan kom överens om stryka idrotten från mitt schema eftersom jag kunde börja få panikattacker redan på torsdagen över att jag skulle ha idrott på måndagen. Jag kunde då stanna hemma från skolan både torsdag och fredag, helgen var förstörd och givetvis gick jag inte dit på måndagen heller. Under den här perioden var jag knappt i skolan överhuvudtaget. När det här började var jag 12-13 år gammal och jag bestämde mig då för att idrott var grunden till psykisk ohälsa. Det blev liksom det området där jag mest konkret kunde säga att panikattackerna kom varenda gång så det blev en syndabock. Jag var helt övertygad om att om man bara plockade bort allt vad sport och idrott heter så skulle världen vara en mycket bättre plats för alla. Ändå satt jag där på kvällarna och följde MFFs resultat på text-tv. Att försöka vara logisk i det här läget var ju bara att glömma. Jag hade helt enkelt bestämt mig för att så är det.

Jag hade inte idrott i skolan under hela högstadiet och på gymnasiet förhandlade jag igenom att jag kunde få gå och träna själv en gång i veckan mot att jag fick en signatur från någon på gymmet att jag varit där, samt att jag skrev ett teoretiskt prov. På så sätt kunde jag få ett IG i idrott istället för ett streck så att jag i alla fall fick ett fullständigt slutbetyg när jag tog studenten. Jag kan inte säga att den där gymträningen gick så bra och antalet gånger jag överhuvudtaget satte min fot där var lätträknade, men det var bättre än alternativet och jag fick mitt betyg till slut.


Fortsättning följer imorgon kl. 17.00

Anna

Gillar

Kommentarer

Naatly
Naatly,
Starkt att du delar <3 Det är fruktansvärt med all press och stress 😟 Kram<3
nouw.com/naatly
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Tack snälla! ❤️❤️❤️
nouw.com/annaskarblom
Evahle - en blogg om psykisk hälsa
Jag hatade idrotten i skolan och den fick mig alltid att må skit :/
evahle.se
IP: 82.99.3.229