Bakgrund

Detta inlägg är en del i min historia om idrotten som både blev ett stort intresse och min största skräck.

Hej på er!

Igår kunde ni läsa det första inlägget i min lilla serie om min syn på idrott och hur starkt förknippad den har varit med den panikångest som jag levde med under egentligen hela högstadie- och gymnasietiden samt en period därefter. Det inlägget hittar ni här. Idag kommer lite mer av bakgrunden till det som jag tror ligger bakom den ångest som byggdes upp.

Jag har alltid haft enormt stora krav på mig själv och var i tidig ålder orimligt perfektionistisk. När jag gick i första klass och skulle lära mig skriva bokstäver i övningshäftet sa vår fröken att vi skulle ha ungefär ett suddgummis avstånd mellan bokstäverna. Jag fick till slut ta hem de där böckerna och jobba hemma för att det tog för lång tid. Mamma och pappa förstod nog inte det riktigt eftersom jag var hyfsat duktig på att skriva redan innan jag började skolan, tills de såg mig sitta där med boken. Jag la det där suddgummit mellan varenda bokstav för att få EXAKT rätt avstånd emellan och om inte bokstaven var perfekt suddade jag ut och började om. Min skolbänk var nog den mest välstädade av alla med skolböckerna prydligt staplade efter storlek och skrivhäftena sorterade för sig. Någon trubbig penna skulle jag inte få för mig att skriva med. Alla läxor jag fick hem pluggade jag tills jag kunde dem utantill. Efterhand byggde jag upp en enorm prestationsångest. Jag var tvungen att överprestera överallt, både för att aldrig vara sämre än förra gången och för att slippa kommentarer från klasskamrater som hade presterat bättre. Under en period då min ångest var som allra värst blev mina resultat en måttstock på hur bra de andra presterat. Så fort jag inte presterat eller någon annan överträffat mig så skulle det kommenteras och diskuteras i all oändlighet. (Jag vill noga poängtera att det här var mina upplevelser av situationen. Det skulle inte förvåna mig om det fanns andra i klassen som upplevde att det var deras resultat alla ville slå.) Jag minns ett specifikt prov när jag gick i sjuan. Det var ett prov i biologi om träd och löv. Jag hade 19/22 poäng. Jag fick en sådan ångestattack över min underprestation att jag fick gå hem och kom inte tillbaka till skolan på hela veckan.

Ett litet, men nog så viktigt, sidospår då jag någonstans tror att det här är en stor grund till vad hände när jag började på högstadiet.

Fortsättning följer imorgon kl 17.00

Anna

Gillar

Kommentarer

Livetsomemelie
Livetsomemelie,
jag har alltid vari lite så också, ska alltid prestera mitt bästa hela tiden så det ibland blir för mycket! 🙈
nouw.com/livetsomemelie
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Jag har verkligen lärt mig att släppa på det nu. Efterhand som jag blev äldre fick jag jobba med det, för det var helt enkelt inte hållbart.
nouw.com/annaskarblom
clarabergertorres
clarabergertorres,
men finaste anna, du är verkligen sååå bra som du är!! så fint o läsa din mammas kommentar också!❤️
nouw.com/clarabergertorres
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Tusen tack, fina du! ❤️
nouw.com/annaskarblom