Hej på er!

Idag för 10 år sedan åkte jag till Göteborg för att se IFK Göteborg-Malmö FF. Den matchen är en av de viktigaste dagarna i mitt liv som himmelsblå. Efter att under många år ha läst varenda tidningsartikel, följt alla matcher via text-tv, skrivit insändare till Postis och lyckats tjata på pappa att följa med mig på någon enstaka match blev den där dagen, den 29 april 2010, startskottet på en relation där Malmö FF fick mig att åka land och rike runt för att leva med fotboll. Från små leriga IP under försäsongens tränigsmatcher till flera av Europas stora arenor när det vankats Champions League. Mina semestrar har sedan dess planerats efter när MFF spelar och flera av mina kunder på salongen har lärt sig att kolla upp spelschemat innan de föreslår tider för sina återbesök. Det är en orubblig del av min vardag.

Det känns ganska svindlande att tänka tillbaka på allting som jag fått uppleva de senaste 10 åren. Alla SM-guld, resor, fester, skratt, tårar... Nervositet, frustration och euforiska ögonblick. Gemenskapen som inte går att jämföra med någonting annat.

Det gjorde ont i kroppen när jag för ett par veckor sedan suddade ut alla speldatum i kalendern efter att beskedet kom om att årets Allsvenska inte kunde börja när den skulle. När Facebook nu delar med sig av våra minnen och den här tiden på året präglas av tio års inlägg om hemmapremiärer, bortapremiärer och förväntningar inför varje säsong känns det väldigt tomt att inte ha några matcher att se fram emot.

Just idag saknar jag fotbollen extra mycket.

Instagram / Bloglovin / Facebook

Jag vaknade av att solens strålar letade sig in genom fönstret från en klarblå himmel. Kalendern har slagit över från mars till april. Jag hann inte ens öppna ögonen innan kroppen fylldes av välbekanta fjärilar. Årets viktigaste dag är här. Den första dagen på en hel säsong av upplevelser och förväntningar.

Med kaffekoppen i handen lutade jag mig tillbaka i soffan och lät musiken strömma hur högtalarna. En salig blandning av Dusty Springfield, Avicii och Kikki D. Musik som på något sätt får mig att minnas tillbaka till soliga dagar på läktaren, regninga bortamatcher eller hejdundrande supporterfester.

Jag minns tillbaka på de tidiga tonåren då jag satt och följde matcherna via text-tv. Om jag hade tur hade pappa fått följa med vår granne till Stadion och kunde ringa upp mig så att jag fick höra måljublet.

Jag minns 2004 när jag fått med mig pappa och bror till Malmö Stadion. Med varsin hörlur i örat väntade vi på att radiokommentatorerna skulle meddela att matchen mellan Halmstad och Göteborg också var slut. Deras oavgjorda resultat var spiken i kistan för Malmös första SM-guld under min livstid.

Jag minns otaliga bussresor till små idrottsplatser runtom i Sverige och resor till de stora arenorna i Europa.

Jag minns hur vi trotsade stormen 2013 och tog oss till Borås för att säkra ännu ett guld.

Jag minns när IFK Göteborg passerades i maratontabellen och när Malmö, som första svenska lag, kunde sy på två stjärnor på tröjan.

Jag påminns om kärleken och glädjen. Gemenskapen och förväntningarna.

Där i min bubbla finns inga bekymmer. Där finns bara himmelsblått.

Nedräkningen är nere på timmar. Snart ses vi igen, för en ny säsong och för att skapa nya minnen.

Framåt Malmö!

Instagram / Bloglovin / Facebook

Godkväll!
Vem hade på förhand kunnat tro att en hemmamatch mot Brommapojkarna skulle kunna bli en sådan nervpers? Efter de senaste matchernas bottenresultat var jag uppriktigt orolig när jag begav mig till Stadion idag. MFF gjorde mig inte direkt lugnare när matchen blåstes igång. Visserligen någorlunda kontrollerat, men en kontrollerad match är inte mycket att luta sig tillbaka på när det står 0-0. Ett felsteg så ligger man snabbt under ändå.
1-0 i halvtid blev i alla fall 3-1 innan matchen var slut och vi kan sova gott med tre färska poäng. Jag ska inte säga att jag har nått nivån av euforisk segerglädje, men jag kunde i alla fall traska mot bussen med lite lättare steg.
En bra match mot Kalmar på söndag så är vi med igen 💙

Instagram / Bloglovin / Facebook