Hej på er!

Under de senaste månaderna har jag lite känt hur motivationen dalat. Det gick liksom i lås lite grann. Visst, våren har varit ganska tuff men känslan överlag var att jag hamnade i någon slags bekvämlighetszon som inte var så bekväm. Lite här och lite där, men kanske ingen direkt långsiktig plan och framförallt inte tillräckligt med action för att komma till det som ska vara. Det har mer varit lösningar för stunden som fungerar, men kanske inte är det om kommer att driva mig framåt i längden.

Nu har jag börjat fundera över hur jag faktiskt vill att min vardag ska se ut och börjar få en bild över hur jag faktiskt skulle vilja ha det. Ju mer jag tänker på det blir bilden tydligare och motivationen starkare. Jag börjar förstå att det inte är en omöjlighet att nå dit, men att det kräver någonting annat av mig än det jag ger just nu. Inte nödvändigtvis mer, men någonting annat. Som Einstein sa; Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Utbildningen i höst är ett stort steg för att ändra vägen för att få nya resultat. Det ligger även andra trådar ute som vi får se vad det ger. Om inte annat har det här tillfället att stanna upp lite varit en stor ögonöppnare, som tagit ganska mycket kraft. Att se hur pusselbitarna på kartan börjar falla på plats är en stor lättnad och motivationshöjare. Nu ska jag utnyttja de sista dagarna på semestern till att samla energi, invänta lite besked och sedan ladda om för en Anna 2.0, som har en tydligare vision och ett starkare driv. Heja, med en himla massa gurkmeja, som min vän hade uttryckt det.

Instagram / Bloglovin / Facebook

Hej där!

Debatten kring Instagram och dess dåliga inflytande tycks aldrig ta slut. Stora influencers skuldbeläggs för att måla upp en falsk verklighet om hur bra livet är. Senast i samband med att Tim Bergling lämnade oss så har det skrivits om den ouppnåeliga lyckan som exponeras. Kraven om att hela livet ska vara guld och gröna skogar. Jag tror att vi är ganska överens allihop om att det inte är så det ser ut. Inte för oss vanliga Svenssons och inte för influencers, för idrottsstjärnor, för världsartister eller för presidenter.

När jag sitter och bläddrar i våra gamla fotoalbum här hemma fylls jag av värme, glädje och härliga minnen. Jag påminns om fantastiska stunder som jag delat med min familj, ler åt vackra fotografier där vi är uppklädda i matchande kläder och förundras över hur fotografen (i de flesta fall pappa eller farfar) har lyckats fånga magiska ögonblick.

Om vi plockar fram mina dagböcker så skulle vi garanterat kunna hitta en sida till av myntet. Om när jag bråkat med mina syskon och jag tyckt att mina föräldrar varit orättvisa. Om den enorma smärtan från eksemen som blev till variga sår. Om ångesten inför ett prov. Om att jag känt mig utanför i kompisgänget. Garanterat med en och annan överdrift om hur eländigt livet är, men med utrymme för reflektion.

Med detta vill jag säga att vi använder olika forum till olika saker. För mig är Instagram mitt fotoalbum. En plats där jag visar upp stunder i vardagen som jag vill föreviga. En fin sminkning, ett möte med en vän, en härlig resa, en bra produkt jag vill rekommendera. Sådant som får mig att vilja stanna upp och spara ögonblicket eller där jag kan få utlopp för kreativiteten och skapa en fin och inspirerande bild. Bilden fångar ögonblicket. Bloggen är min dagbok där jag delar med mig av min version av en händelse i efterhand. Text och tal ger utrymme för att ta till sig händelsen och reflektera över den efter att det har hänt. När man fått ta till sig, skapa sig en uppfattning och bestämma vilka delar som går att dela med sig av.

Om vi föreställer oss det ögonblick när vi stoppar fingrarna i halsen för att tvinga upp maten vi precis ätit. När vi skär oss i armen för att låta den fysiska smärtan bedöva det vi inte kan hantera psykiskt. När vi sitter och fulgråter över en otrogen partner eller hyperventilerar över att vi inte kan hantera pressen över att leverera 110% på jobbet, få ihop familjelivet och samtidigt vara den bästa vännen för alla i umgängeskretsen. Ska vi då tänka att nu måste jag ta en bild så att jag kan visa på Instagram att livet inte är perfekt. Det, mina vänner, det tänket hade gjort mig mörkrädd.

Det här är problem som behöver bearbetas på ett annat vis, och det kan vi göra till exempel genom att upplysa via tal och text. Vi blir mycket bättre på det hela tiden. Om vi slår en blick på dem som lever det perfekta Instagram-livet så finns det flera bra exempel att titta på. Therese Lindgren har skrivit en bok om sin ångest. Joakim Lundell om en minst sagt tuff uppväxt och missbruk. Viktor Frisk om adhd. Bianca Ingrosso pratar i poddar om både ätstörningar och utbrändhet. Räckvidden på sociala medier gör att det växer fram nya förebilder hela tiden, på olika kanaler. Jag läser dagligen bloggar av människor som hjälper till att plocka bort skammen en liten del i taget. Som visar att vem som helst kan drabbas. Att ingen är ensam och att alla har brister.

Kan inte då Instagram få vara det där härliga fotoalbumet, ett litet happy place, som inspirerar och bevarar de fantastiska ögonblick som livet har att erbjuda även i en värld där ingenting är perfekt?

OBS! Jag generaliserar medvetet i detta inlägg för att bemöta den generaliserade bild som finns av det perfekta instagram-livet. Jag vet att det finns många som använder sina konton för att lyfta fram psykisk ohälsa på ett väldigt bra sätt också, precis som att det finns en orimlig idealbild som tyvärr påverkar negativt. Detta inlägget handlar om mina tankar över hur jag önskar, och tror, att de olika kanalerna hade kunnat verka på olika sätt.

Instagram / Bloglovin / Facebook

Hej på er!

Hoppas att ni hade en härlig Valborg igår. Brukar ni fira på något särskilt sätt? Jag ska erkänna att det där med Valborg aldrig direkt varit någonting som har lockat mig. Visst, det var lite mysigt att titta på brasan som liten, under förutsättning att det var någorlunda bra väder. Någon gång på högstadiet cyklade vi runt med plastpåsar som paraplyer och sjöng en hemmagjord sång om A råsa elephant in the hajmål, blev så genomblöta av regn att vi verkligen kunde vrida ur våra underkläder när vi kom hem och skapade oss ett minne för livet, som fortfarande kommer på tal ibland. Min bästa Valborg firade jag tillsammans med min bästis i min familjs sommarstuga, bara hon och jag. Vi tittade på majbålet och skrattar fortfarande åt den där filuren till präst, med militärgrön utstyrsel och gummistövlar, luren som han gick och bar på och hur han uppmanade stackars Ella att ta ton. Ta ton Ella, taaa tooon. Men i övrigt så nej, Valborgsfirande med kopiösa mängder sprit och människor precis överallt är inte min grej.

För sju år sedan i år fick jag influensan ett par dagar innan Valborg. Jag låg hemma med hög feber, ont i halsen och ja, ont i hela kroppen egentligen. Två dagar innan dagen D ringde jag min chef och sa att jag fortfarande inte var frisk. Hm, ja du kan vara hemma imorgon också, men vi behöver dig här på Valborg. Jag bryr mig egentligen inte om hur du mår, eller det är ju bättre om du mår bra och kan jobba effektivt, men oavsett måste alla vara här. Det var mitt första riktiga jobb, så jag vågade ju inte säga nej. Valborg blev min första feberfria dag, så när det var dags att börja mitt pass så stod jag där redo för att sparka igång 12 timmar med jobb. Kl. 17.00. På Burger King. Vid Lund Central. Har ni varit i Lund på Valborg någon gång? Det är total madness kan jag lova...

Det var bara att kasta sig in i hetluften direkt. Vår chef hade laddat upp med energidryck för att vi skulle kunna hålla oss alerta hela dagen. Vad han inte hade tänkt på var att se till att det räckte till oss som kom in över natten också, så de få burkar där var kvar fick vi mer eller mindre slåss om. Jag hade vid det laget jobbat en hel del nattpass förut, så jag trodde ändå att jag var någorlunda förberedd på vad som väntade men det går inte ens att föreställa sig en sådan natt. Fyll en lokal med människor som har druckit alkohol sedan tidigt på morgonen, försök att få dem att stå lugnt och sansat i en kö och dessutom med längre väntetider än vanligt då en standardbeställning kan vara ge mig det flottigaste ni har eller Jag vill ha 15 cheesburgare och 20 Chili Cheese. Emellan dessa fantastiska beställningar så fick vi, i alla fall tjejerna i gänget, tampas med män i alla åldrar som mer eller mindre låg över disken för att komma så nära som möjligt och slängde ur sig diverse dåliga raggningsrepliker. Men hjärtat... Du bjuder väl mig på en dippsås? Så väntar jag på dig när du slutar sen.

Jag hade nästan tagit mig igenom halva passet när jag kände att nu klarar jag inte mer. Jag bad min arbetsledare om att få gå iväg och ta en Alvedon för att mäkta med. Du får fem minuter! Det var den enda rasten jag hade på hela mitt 12-timmarspass.

Vet ni vad som händer när man sätter många dyngraka människor på en liten yta och ber dem att bara stå där och vänta på sin tur? Just det, det blir bråk! Vet ni hur många bråk man hinner med på 12 timmar? Nej, inte jag heller. Det var omöjligt att räkna. Man fick liksom försöka skärma av det där lite och lita på att de löste det själva och trycka på larmknappen för assistans när det spårade ur. Hur många gånger polisen kom den kvällen? Det höll jag inte heller räkningen på. Hur tror ni att det såg ut när vi äntligen kunde stänga dörren och skicka hem de sista gästerna? Precis, fullkomlig kaos! Omkullvälta möbler, skräp, mat och spyor överallt. Rimligt att reda ut på en timme som schemalagt? Inte en chans i världen...

Efter den dagen känner jag verkligen att det inte finns någonting i mitt arbetsliv som någonsin kommer att kunna bli värre. Det blir liksom ett mantra under jobbiga dagar. Det är i alla fall inte värre än Valborg på Burger King.

Igår när jag bäddade ner mig i sängen redan kl 20, med en Ben & Jerry's och tittade på alldeles för många avsnitt av Once Upon a Time, så tänkte jag tillbaka på den där kvällen för sju år sedan och kunde verkligen njuta lite extra av kontrasterna. Visserligen har det gjort mig en erfarenhet rikare, men det där gör jag aldrig om igen!

Instagram / Bloglovin / Facebook