Då valde jag livet

De senaste månaderna har jag hamnat i många och långa diskussioner om det där med psykisk ohälsa, både med nya bekantskaper och nära vänner från typ tidernas begynnelse. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått frågan “Hur gör man? Hur går man från att allt är skit till att må bra?” Jag sitter inte på några magiska lösningar, men ämnet ligger mig varmt om hjärtat och får du mig att prata om detta, ja då får du räkna med att lyssna. Länge.

Häromdagen gick jag en promenad med min bästis, Malin, och nämnde för henne att jag pratat väldigt mycket om min vändpunkt den senaste tiden. Ögonblicket då jag gick från att vara likgiltig inför livet till att vilja vara med. Just det ögonblicket har jag inte pratat med så många om, men hon sa direkt; “fotboll”.

För ungefär 11 år sedan, efter att i många år mest ha förlitat mig på text-tv och Sydsvenskans C-del (och någon enstaka match på stadion när jag lyckades få med min pappa) vågade jag tillslut, ganska impulsivt, följa med en bekant på match.

Ståplats. Omgiven av folk jag inte kände. Långt hemifrån. Inga flyktvägar. En mardröm för någon som levt i nästan 10 år med mer eller mindre dagliga panikångestattacker.

Men där. Bland sjungande supportrar och vajande flaggor. Där de vita och de blå färgerna klättrade från läktaren upp på vårhimlen. Där slog det mig. “Om jag får göra det här, då är det värt det.”

Det är väl någonstans där man måste börja. Att på djupet hitta viljan att må bra och göra det jobbet som krävs. Det är fan inte lätt. Familj, vänner, lärare, skolsköterskor, kuratorer, psykologer, läkare… De kämpade med mig i 10 år utan att egentligen nå några resultat. Inte förrän jag hittade något som tände den där gnistan. Det löste inte allt, men det gav mig ett sammanhang, någonting att se fram emot och någonting att investera mina känslor i för att hitta energin till att ta tag i allting annat.

Idag fyller den 111 år. Klubben som fick mig att välja att leva och inte bara existera. Det är ganska häftigt ändå.

Grattis på födelsedagen, Malmö FF!


En kärlek ingen kan förstå, ända till graven är jag himmelsblå. Du är min själ och mina andetag.

Anna

Gillar

Kommentarer