En liten gnutta hopp

Detta inlägg är en del i min historia om idrotten som både blev ett stort intresse och min största skräck.

Hej på er!

Nu börjar vi närma oss slutet i min serie om idrott och ångest. Igår kunde ni läsa om när jag fattade beslutet om att träning är grunden till allt ont, men i dagens inlägg gör jag ett försök att omvärdera det där.

Om jag ändå fått en krona för varje gång jag fått höra Du borde börja träna. Släpp ut lite endorfiner. Träning kanske kan vara lösningen på din ångest... Kan ni gissa vilken effekt det fick på en tonåring som bestämt sig för att träning är orsaken till allt ont? Jag tyckte såklart att folk var korkade och oförstående och svor på att aldrig någonsin utsätta mig för någon form av träning igen.

Problemen med detta, när jag började ta mig ur ångesten, var att jag ju egentligen tycker om idrott. Jag älskar ljuden av när fotbollsskorna träffar bollen och hejaropen i en idrottshall. Jag har egentligen alltid gillat att gå i träningskläder och få saker triggar mig så mycket känslomässigt som när jag engagerar mig i en idrottshändelse. Euforin jag känner vid en viktig vinst eller smärtan vid en jobbig förlust är på gränsen till bisarr. Efterhand började jag känna att jag så gärna skulle vilja tycka om att träna, men ångesten och skräcken fanns kvar. Jag bestämde mig för att skaffa gymkort (och då pratar vi inte det lokala gymmet. Nej, jag valde gym som låg 25 minuters bussfärd bort, för gud nåde att någon jag känner skulle vara där och stirra ut mig) och ge det en chans. Tänkte att när det inte längre fanns någon press så kanske jag kunde hitta det i min egen takt. Jag har taggat till, gått dit och börjat lugnt och försiktigt med övningar som jag känt igen efter genomgången jag fick inför den där gymträningen på gymnasiet. Att jag inte skulle vara någon världsstjärna hade jag ju räknat ut på förhand, men när jag efter varje pass blev så fullkomligt utslagen att jag inte orkade göra någonting mer den dagen och träningsvärken blev olidlig, började motivationen att tryta ganska fort. Jag har kunnat hålla igång i 2-3 veckor innan kroppen sagt ifrån och jag har blivit sjuk. Det är ett mönster som har upprepats gång på gång på gång, och alltid slutat med att jag konstaterat att Nej, det där med träning är ingenting för mig. Nu har jag fått det bevisat IGEN.


Fortsättning följer imorgon kl 17.00

Anna

Gillar

Kommentarer

Zahraajami
Zahraajami,
Så grym som delar med dig!
nouw.com/zahraajami
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Tack snälla ❤️
nouw.com/annaskarblom
Livetsomemelie
Livetsomemelie,
så fint att du delar med dig ❤️
nouw.com/livetsomemelie
AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Tusen tack ❤️
nouw.com/annaskarblom